farostpizza

var en hel evinnerlighet sedan jag senast var här. Jag ska definitivt bättra mig. Har glada nyheter dock, min rygg mår nästan prima igen och jag känner mig nästan som en normal 22-åring igen. kunde tom träna igår. Innebandyn ikväll får nog strykas dock, vill inte riskera något än.

Vad får jag göra??? jag tycker det här är hur svårt som helst. Hur ska jag förhålla mig?? Är vi bara vänner eller finns det något mer? Är jag helt totalt blind och hjärndöd eller är det verkligen så? Känns som om jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Därimellan är dock världens underbaraste plats. Tiden finns alltid där och är egentligen inget problem. Men vad händer när sanden börjar rinna oss ur händerna??

Närhet

//A