farostpizza

Enda sen jag läste "The Game" så vet jag. Det finns ett namn. Enfix. Det har varit allt för tydligt det senaste året. Det är tur att jag verkligen kan släppa det också. NOT. Jag ser något och förstorar upp det till det största jag sett. Kasnke betydde det där leendet mer, kasnke var det bara ett leende. Kanske är det såhär man känner fär vänner, kasnke inte.

Inatt gick jag o la mig med en klump i magen. Vad ska jag göra? låtsas som ingenting? fortsätta ljuga för mig själv? När jag inte vet vad jag ska göra så är anfall mitt bästa försvar. Jag säger saker jag egentligen inte menar, Jag sårar människor som betyder något för mig. De säger att hoppet är det sista som överger människan. Man kan leva hur länge som helst enbart på hoppet. Men hoppet är inte verklighet, hoppet hjälper dig inte att andas. Det är inte hoppet som överger mig, det är jag som överger hoppet.

Det ska verkligen inte vara såhär svårt. Jag behöver inte ha det såhär. Det är säkert min tur nån dag men då är jag väl för blind för att se det. Just nu är det enda jag vill också det enda som jag inte kan få.

"Glöm mig" var kasnke inte det bästa. men eftersom jag inte kan glömma dig så gör det hela situationen lättare. Känner jag mig själv rätt så går det väl en vecka eller två så är jag tillbaka på samma visa igen. Å ena sidan vill jag inte släppa det som ändå finns där, långa samtal om nätterna som egentligen inte handlar om någonting. en blick, ett leende. En känsla. Å andra sidan vet jag mer än väl att det likväl bara är en illusion, en illusion som enbart kommer såra migsjälv.


//A