farostpizza

Det är konstigt hur vissa känslor verkligen kan få en så nere. Jag låg osh stirrade ut i tomma intet igår kväll och bara funderade. vad är det egentligen som hänt?? vad har jag gjort???
Jag trodde det var vad jag ville, eller iaf det enda som kändes rätt. Men det är det inte. det känns inte rätt.
Jag trodde nog att jag ville försöka hantera det. men jag har insett att jag inte kan det. vad det beror på vet jag inte. eller jo föresten, Att ni skulle ge mig tid, att ni skulle respektera mig. Har det blivit så?? är det så?`nej tyvärr.
Jag förstår nu varför det var så svårt att säga det för mig. Att prata med en vän och säga något jag trodde var det enda rätta. Jag borde känt efter och insett varför gråten i halsen var där.

Jag kan tänka tillbaka till i höstas när jag insåg vad jag började känna för min underbara. hur jag frågade dig vad du tyckte om det och ville försäkra mig om att det var okej för dig.
Jag kan också tänka tillbaka till tidigare i år när vi satt över en öl du och jag och pratade om det som då varit. Hur jag sa att det är skillnad om det varit mellan dig och mig eftersom den vänrelation vi har.

det finns åtskilliga tillfällen i mitt liv då jag legat sömnlös över nån tjej och undrat och funderat. Men jag har aldrig behövt känna såhär över en vän. Jag vill inte det. jag kom fram till det igår att egentligen önskar jag vi inte hade den närheten vi har till varandra så jag kunde be dig fara o flyga. Men det kan jag inte. Du är inte bara en vän utan nu även familj.

När jag ändå skriver av mig. Det är inte bara dig det handlar om. Jag är riktigt nere över att en person som betytt så mycket för mig under så lång tid inte är så nära mig längre. Det spelar ingen roll om hon varit borta ett halvår och vi knappt pratat med varandra så har vi alltid vetat var vi haft varandra när vi väl ses. Att jag inte kan känna så nu känns hemskt. Jag insåg det att när jag tvekar om jag ska gå fram och krama din mamma och inser att hon också tycker det känns som jobbigt, då vet jag att något gått väldigt fel.

Jag har förlorat en familj, 3 år av mitt liv men framförallt en ritkigt bra vän som jag trodde jag kunde prata med om allt.

Jag trodde det var en underförstådd regel som alla visste om och framförallt mellan dig och mig.. att du dessutom gått bakom ryggen på mig utan att berätta något för mig får mig att känna mig helt likgiltig inför dig.

//A